I would like to dedicate this contribution to my mother in law for beeing an faithfull fan of my blogg.
Mr. Sambo turned out to bee Mr. Handyman.
Voila; vår nya sänggavel.

Jag kryper runt på alla fyra och letar efter ploppen till mitt örhänge som just flög i väg.
Jag överväger att skriva ner alla maträtter jag kan tänka mig att äta och laga på små lappar. Lägga dem i en hatt och runt middagstid  ska jag blunda, dra en lapp,  vips så behöver man inte längre fundera på vad man ska äta till middag.
Kan en plopp bara försvinna?
Jag brukar se min blogg som min terapeut. Ett bollplank för funderingar och grubbleri. Men vem ska man vända sig till när man är inne i en svacka med sin terapeut, sin blogg? När man inte längre vet vad ma nska grubbla över?
Ha tålamod!
Fast å andra sidan, varför måste man grubbla för att skriva?
Det måste man inte alls.
/Net