Jag vill så mycket framåt, framåt, framåt att jag snubblar och trasslar in mig i mig själv.
Jag vill så mycket att det inte alltid blir som jag har tänkt.
Jag har försökt säga upp kontakten med självömkan, men den vill inte riktigt acceptera det.
Så jag lyssnar lite på Lars Winnerbäck och inser att det inte var så farligt ändå.
/Net